jag och livet

trots att jag hatar mig själv för att jag a) valde att fortsätta läsa tyska och b) inte hoppade av i höstas när alla andra gjorde det så kunde jag ändå älska mig själv lite för stunden idag när vi skulle köra en dialog på tyskan: skulle visa för en kille vad han skulle säga och skrev "du" över hans delar. hade glömt hans namn. tyckte det var väldigt fyndigt just då. han kanske tyckte att jag var hjärndöd. ska ta reda på hans namn sen för jag tycker att det är skitjobbigt att fråga folk vad de heter för att man glömt bort det. brukar bara göra det på folk jag fått ett gnälligt intryck av och vill utöva ultimat förnedring på. en gång på en fest träffade jag en APDRYG aspackad brud som hälsade och frågade om mitt namn varenda gång vi sågs den kvällen. det var typ elva gånger. hon går på min skola. varje gång jag ser henne vill jag gå fram och fråga vad hon heter bara för att upprepa det igen nästa gång jag ser henne. så hon kunde FATTA hur det kändes. har aldrig gjort det dock. hon kommer nog inte ihåg nåt och skulle därmed inte fatta hinten så istället brukar jag tänka: där går bruden med demens. det kanske är elakt, mot de som har demens. jag kan bara inte släppa att hon glömde mitt namn elva gånger. om man vet med sig att man glömmer namn lätt borde man fan inte fråga efter ett heller. fast det är ju bara min åsikt. tycker föresten att uttrycket "det är bara min åsikt" är aslamt. fast det är ju bara min åsikt... hahaha. nä skoja. hej då.